Tisdag 17/1-2017
kvarvarande sträcka:
Simning: 3,86 km
cykling: 160 km
Löpning: 38,6 km
Ajaj, vaknar med skitont i vaderna. Hur ska det här gå? Jävla skit. I Augusti hade jag en muskelbristning i vaden och det var fan inte kul.
Men massa linement, compression och såndär rulle och jag kan gå normalt. Det är nog bara träningsvärk efter backpasset i söndags. Hopp.
Började med cyklingen, så man slipper cykla när det är mörkt. Halt och mörkt, skitfan. Ljust och halt, också skitfan.
Byter till spd pedaler, så att jag sitter fast. Mindre belastning för vaderna.
Klär mig ungefär som igår, men skippar Hoodien, så man ser nästan normal ut, men hittar ett par gula fotokromatiska glasögon, så det blir betoning på NÄSTAN normal.
Tog en kort paus efter nån timme och klämde i mig den här. God och sur, skönt att slippa sötsliskigt.
Men du, vilket jäkla väglag. Man får fan bullerskador i händerna av att åka på sandad (grusad) asfalt. Jag bromsar i alla nerförsbackar och stannar och ramlar i svängarna. Åker fast i färdigfrusna spår. Svär som fan. Ingen hör mig. Fryser rumpan av mig på vägen hem. Skulle inte skippat hoodien. Får ihop 4 mil iaf. Tjohoo!
Mina gula glasögon mörknar, fast det inte är nån sol, skitockså.
Men för att hinna med blir det nattrunda löpning. Jag är fortsatt orolig för min vad, men det onda känns endast vid palpation och inget vid belastning, så jag kör. I värsta fall får jag väl gå, det lär jag ju göra i Kalmar också liksom.
Men vet ni? Fuck vad bra det gick! En superskön mil. Det var liksom inte alls meningen, det skulle ju göra ont och jag skulle ju ringa efter maken som skulle hämta mig med bilen och jag skulle ju svära och gråta och kasta in handduken och allt sånt. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Och hyfsat fort gick det också, tänkte jag tills jag insåg att jag bara sprungit 9 km.
Men ändå. Nöjd.
Nu lite mer kompression och ormsalva och liniment och massa mat. Så hörs vi imorgon igen.
