Nu drar vi igen. Jag och mina minstingar, Juni 11 och Amadeus på 13 år.
Barnen ville så gärna åka. Detta har de tjatat om länge. De tyckte det var såååå kul sist. Och jag kunde ju inte säga nej.
Helt ärligt? Så var det inte.
Det var jag som tjatade och bokade och bestämde. Och de sa NEJ. Big time.
(Om du inte har läst blogginläggen från den resan hittar du dom här och framåt)
-Mamma, jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte gå på den där vandringen igen.
Och jag ba: Men ni gör ju inget.
Ska man hålla på och sitta sådär mycket framför datorn så måste man faktiskt följa med sin mamma och vandra på höstlovet.
Sen: vi kommer köpa snacks.
Ännu senare: ni får fylla hela ryggsäcken med snacks, så mycket ni orkar bära.
Och: ni kommer få lunch varje dag (Wow! Verkligen mamma, det var ju fantastiskt.).
Jag förbokar boendet och vi kommer att äta på restauranger varje dag. (men mamma, det är din plikt som mamma att ge oss mat) Fanta varje dag! (jag vill ha Cola) (det blir ingen Cola, koffein är giftigt för små hjärnor)(men mina kompisar dricker ju Cola)(då kommer alla de att dö)(så är det inte alls, mamma)(Johodå)(men mamma, jag tänker ändå inte följa med).
Och: det kommer vara en massa folk på leden. Och: ni gillar ju att prata med folk. (Gör vi inte alls det.) Det kommer vara varmt. (jag gillar inte att bli svettig)(ok, det kanske regnar)(men det gillar jag ju inte heller)
Det kommer finnas fler butiker och fler vandrarhem än sist och jag lovar att jag kommer att ha cash i fickan. Mycket cash, så vi slipper låna av främmande. (men om du har så mycket pengar, kan inte jag få lite?)(hur mycket vill du ha?)(jag tänker inte följa med).
Och på slutet har jag bokat hotell MED BADKAR.
-Hur många stjärnor har hotellet?
-What? Typ tre eller fyra, tror jag.
-Kan du inte boka femstjärnigt?
-Följer du med då?
-Nej.
-Okej.
Och de vill fortfarande inte. Men åh ni är så jobbiga, ni fattar inte att det här kommer bli hemskt kul!
Andra barn är avundsjuka på att ni får göra nåt sånt här.
-Vilka då?
-Alla barn!
-Nä, alla mina kompisar tycker synd om mig. Faktiskt.
Men, åh, det här blir minnen för livet, sånt som ni kommer ihåg sen, som ni kommer berätta om för era barn.
-Nähä, jag kommer glömma det där på en gång. Jag kommer inte ens ihåg förra årets vandring.
-Men om du inte kommer ihåg är det väl bra att vi gör om den?
-Nej, mamma, det är för att den var så hemskt och traumatisk som jag inte kommer ihåg. Den är ett svart hål i min hjärna.
Åh herregud! jag har faktiskt på film att ni skrattade, så det så.
-Det gjorde vi bara för att göra dig glad ju.
Men kan ni inte göra så igen? Så lovar jag att bli glad!
-Vill du alltså att vi ska låtsas?
Ja, tack.
-Nej, mamma, det är barnmisshandel. Jag tänker inte följa med om du ska tvinga oss.
Nä, jag tänkte ju muta er, stoooor skillnad!
-Ingen skillnad, jag följer ändå inte med. Jag vill verkligen inte.
……………………………………..
Nästa dag frågar jag försiktigt om de kanske önskar sig några nya datorspel ? Och så säger de ja, precis som förra året.
Bara sådär. Lätt som en plätt. Härligt. Det kommer bli dyrt. I´m such a sucker.
Planen: Höstlovet, Sarría-Santiago de Compostela.
Fortsättning följer.
Bilder från förra året.
Haha, vilken underbar läsning!