Perfekt löparväder hinner jag tänka, regn och 10 grader. Jag älskar Rumänien. Det här bådar ju gott.
Måste vi verkligen åka i den där? Jag blundar och försöker andas lugnt, hela gondolresan upp. Hatar gungande linbana. Hur mycket måste den gunga för att den ska hängas av och sväva med ett brak mot marken liksom? Illamåendet är överhängande, jag får svindel och kan inte andas. Topparna på granarna är nedklippta så att banan precis kan åka över, jomen vad bra då. Längtar efter dimman, då ser man inget.
Naturligtvis är det perfekta löpvädret utbytt mot dis och minusgrader när det är dags för själva löpningen. Luften är riktigt kall och isande. Typiskt höghöjdsluft. Ovanför molnen kan det liksom inte regna.Och jag kan fortfarande inte andas.
Så nu är det bara att börja springa.
Klockan är 11.28. Men hallå! Benen!! Lyssna! Jag sa spring!! Kom igen!
Klockan 11.38 undrar jag vad jag gett mig in på. Benen är fruktansvärt olydiga. Och andningen kommer inte igång. Kan nån göra hjärt-lung-räddning på mig, nu, Tack!
Klockan 11.42 tänker jag att jag borde nog skita i det här. Vända. Och ta linbanan ner. Eller nej, den var ju ap-läskig, jag går ner. Åhnej, vad brant! Nämen va fan!
Löparglädjen byts ut mot löparångest och jag biter i pannbenet.
Så jag typ “springer” uppåt och hyperventilerar. Superkul. Jag flåsar som aldrig förr och väsljudet vid inandning avlöses endast av visselljudet vid utandning. Jag måste stanna. Hör att de andra flåsar och stönar också. Skönt. Jag är inte ensam och totalt onormal.
Springer lite till. Andningen släpper lite. Är jag först? Vart är alla? Vart ska jag? Vad är det här för kedja? Vad heter berget egentligen? Vad är det där för kors?
Hedrande kors för krigsoffer från 20-talet.
Helt plötsligt är det snö överallt och jag blir yr. På riktigt. Va fan kommer snön ifrån? Hur kallt är det egentligen? Svindel. Shit fan. Jag vinglar till. Stenar rullar ner för slänten och jag blundar, lutar mig åt andra hållet. Håller i mig hårt i fruset gräs. Min andedräkt ryker. Mina händer stelnar till. Jag drar upp buffen över ansiktet och vilar. Det är så jävla vackert här. Här vill jag stanna. Bara jag och en hydda, en liten hund och massa getter och denna utsikten, varje dag. Det är nästan så att jag gråter en skvätt av min lyckliga erimitiska tanke. Skärpning! Hänga här i gräset och gråta liksom!! Fortsätter mot toppen och den utlovade hyddan med soppa. Bad soup. Hoppas den är varm. 
Jag klär successivt på mig allt jag har med mg i min smala ryggsäck. Är det typ -5 grader? Och massa blåst på det. Upplevelsen -25. Näsan håller på att blåsa bort.
Här på 2500m är det vackert, kallt och kargt med många kastvindar och yrselattacker. Avsaknaden av mångfald gör mig lugn. Den kraftiga vinden som kramas kallt får mig att flyga.
Jag ligger långt fram i ledet och känner mig stark. Och yr. Och illamående. Och jävligt ovan vid bergslöpning.
En hotfull varg spärrar vägen.
Eller ok kanske är det en varg-valp.
Eller kanske är det en grå hund som frenetiskt viftar på svansen, i vilket fall som helst håller jag på att kissa på mig.
Inne i stugan hittar vi soppan. Bad-soup var slut, så vi äter good-soup, med grönsaker och sånt.
Finns det toa här? Jomenvisst, nästan.
Ursäkta men ni har glömt själva toaletten på toan. Skulle ni kunna ställa dit en nu? Det är liksom liiiite bråttom…
Den utlovade turen blev nästan en mil längre än planerat, skönt för jag vill ju egentligen aldrig mer komma ner till hotellet. En varm dusch, torra kläder och plåster är ju för veklingar. Vem fan behöver sånt liksom? Mitt vattnet tog ju bara slut alldeles precis och eftersmaken av den inhemska Colan, som jag drack istället är ju bara sådär skitklibbig. har ju läst om dom där extrema ultralöparna som aldrig äter och dricker. En sån kan jag ju bli. ge mig bara lite getter och en plastpåse så ska jag bygga mig ett skjul och springa omkring här resten av livet.
Och sen gick vi faktiskt nästan inte alls vilse heller när vi skulle ner, bara några felsteg, bara några kilometer. Typ. 7h nånting på totalt 27km. Nä inte 27km på 7h, det är tiden först. det är den som räknas. This is Romania.
Det var mindre löpning än jag räknat med. Svårare underlag. Svårare andning. Långsammare tempo. Fler fikapauser. Kallare och brantare. Svettigare.
Och jag måste även erkänna att springa i berg med helt nya skor var inte den superbästa idén jag haft på ett tag. Faktiskt. Sen att det var tunna orienteringsskor och stigen var riktigt stenig, tyder ju på total okunskap och totalt ett oräkneligt antal blåsor under fötterna, på fötterna, på tårna och på hälarna. Men jag hade bättre fäste än vilken spänstig bergsget som helst, om nån undrar. Sådetså.
Den som uppfann compeed borde få Nobelpriset.
Kom ihåg:
*svett i minusgrader fryser, så svettas inte i minusgrader liksom!!
*funktionströjor är skitbra inomhus
*jag är inte inomhus på ett facking berg
*kortärmade merinoullströjor is the shit.
*The shit is not with me.
*fyll alltid på vattnet när du ser en bäck. Man vet aldrig hur långt det är kvar. För även om de utlovade kilometrarna är slut sedan länge, är turen inte slut förstän du faktiskt SER bussen.
*springa in skorna före resan, behöver jag ju liksom inte skriva, det fattar ju vem som helst…typ.
(faktarutan om resan längst ner)
Följ röda trianglar. Fast inte åt höger eller uppåt och inte alltid dom åt vänster heller, typ. 
Fakta om resan:
Transylvania Trail Camp
Bergslöparläger i Transylvanien i Rumänien, 28/5-1/6.
3 dagar löpning på olika leder i olika nivåer. Upp till 3000 höjdmeter och omkring 15-35 km/dag. Det är inte km som räknas här, det är tiden man är ute.
Tre olika berg hann vi med: Bucegi, Fagaras och Piatra Craiului.
Vi sov i hotell som var bättre än väntat och reste i mindre bussar mellan områdena.
Arrangör Kullamannen, som även arrangerar Kullamannenloppen i Sverige och transylvania trail traverse, ett lopp i september i Rumänien, transylvanien, för mer info se: www.kullamannen.se