Jag springer barmarksdrag, för att träna mig och hunden inför vårt äventyr i sommar. Det är faktiskt en sport, även om det känns lite fuskigt, även fast det nog förstör min löpsteg. Jag skiter i vilket. Jag springer äntligen, det är huvudsaken. Ingen musik, ingen podcast, ingen talbok, inte ens nån telefon.
Jag och hunden. Det är bara hon och jag. Fullt fokus framåt.
Det är lite konstigt.
Det är inte roligt, men jag är inte rädd längre. Och Allt måste ju inte va sådär haha-roligt hela tiden.
Det är enkelt.
Problemen sitter bara i huvudet, kroppen är ok.
Kroppen är ok, jag måste komma ihåg det. Och jag vill att den ska bli bra. Lite piggare, lite starkare och lite bättre.
Jag ser så trött ut när jag ser mig själv i spegeln.
Vad gör jag annorlunda nudå? Jag vet inte och det kanske inte kommer funka i längden. Men just nu gör det det.
Jag har en skogsrunda hemma som är 3,6 km och 0% asfalt, 0% synlighet, jag kan springa där i smyg.
Jag kan enkelt förlänga rundan till 5 km och även öka höjdmetrarna i slutet genom att springa uppför berget, istället för runt det. Men idag nöjer jag mig med 3,6km. Sådär kort så det nästan inte lönar sig att byta om, man hinner typ inte ens bli svettig, träningseffekten är minimal, intervallerna lika med noll och hunden drar mig. Räknas det ens som att man springer då? Jo, det gör det.
Men vet ni, egentligen. Jag skiter i vilket. Nu springer jag, utan distraktion och utan klocka. Bara hunden vet hur kort det var och hur svettig jag blev.
Se till att inte missa nya inlägg, gilla mig på Facebook eller följ mig på instagram:
[efb_likebox fanpage_url=https://www.facebook.com/www.chaly.se/] [wdi_feed id=”2″]