Att tälta i åska - Vandring, skrivande och andra äventyr

Jag har hört att man dör. Eller elektrifieras. Grillas levande. Eller så blåser man bort. Eller regnar sönder. Man kan liksom inte tälta i åska.

Men ledarna säger det kommer att funka. Okeeej. Ska vi lita på det? Eller är det ett test? Men jag orkar inte. Orkar inte tänka. Snart kanske vi får ett: men det fattar ni väl själva att det inte funkar att tälta högst uppe på en slalombacke i åskväder!

Ingen orkar prata. Vi sitter stilla och trycker med ryggarna mot topstugan i regnet och väntar. Jag reser mig, mitt vatten är slut.

Ni kan slå upp tälten här. Så länge man inte är högsta punkten. säger en.

Jag böjer på knäna fort som fan.

-Men jag har inget vatten.

-Ta från himlen, kolla stuprännan. säger en annan.

Min vattenflaska fylls på ett par sekunder.

-Men vatten från stuprännan kan du ju inte dricka. säger en tredje.

–Men din ledarkollega sa precis att man kan det. Nu får ni fan ge er, jag orkar inte. Då får jag väl kräkas igen då. Jag är fan bra på att kräkas. God kväll.

Vi börjar slå upp tält. Fort. Allt blir blött. Sätter fast stormlinorna med stora stenar. Alla tält fladdrar. Regnet faller som småsten mot tältduken, mot mina kinder, på min packning. Åskan vrålar. Blixtarna gör himlen ljus. Jag har satt mitt tält bredvid en liten stuga. Jag ligger helt stilla i sovsäcken och är helt tom. Jag försöker att fundera, som jag brukar, summera dagen. Men det är blankt och mörkt. Det är lite skönt faktiskt. Jag tänker att jag ska spela in en video lite snabbt så man hör hur det låter av ovädret inne i tältet. Sen blixtrar det till. Fyrverkerier gnistrar, ramlar ner. PÅ MITT TÄLT. HELVETE. Nu händer det. Jag kommer brinna upp.

Jag fryser till is. Jag ligger helt stilla. Vågar inte röra mig. Som om blixten inte skulle hitta mig då. Tjena. H a l l å ? Viskar, lyssnar på tystnaden. Kommer dom strax och hämtar ut mig? Men såg ingen annan det där? Vad händer?

Eller var det inget? Jag hallucinerade säkert bara. Sen hör jag nån säga det blixtrade till ovanför tältet. Jaha, elskåpet. ok.

Det mojnar. Jag somnar.

Helvete vad trött jag är.

Vakna, vakna! Packa ihop allt, vi ska gå iväg om tjugo minuter. Klockan är nu 02.30 och ni ska vara klara tio i tre. Vakna, vakna.

Men vad konstigt. Varför är klockan inte sju? Varför är klockan 02.30? Varför ska vi vakna nu? Jag fattar ingenting.

Vi ska se soluppgången, säger nån. Jaha. Ok. Det är jag ju sjukt sugen på att göra. Verkligen.

Det blåser som fan. Tjocka svarta moln drar omkring. Jag fryser. Alla fryser. Behöver jag säga att soluppgången var inställd?

Och så går vi vidare. Bara går och går. Blött överallt. Sjunker ner i gyttjan för varje steg. Nån säger att vi snart ska få ta av oss ryggsäckarna. För gott. Vi pratar om att vi kanske ska få cykla, eller åka båt. Jag vill rida! Men ingen tror väl på att vi kommer bli av med packningen på riktigt. Det regnar och jag känner att mina fötter förvandlas till disksvampar.

Jag är som barnen, så fort kameran åker fram ler jag. Så patetiskt.

Men sen ser vi faktiskt kanoter. Nån säger godmorgon. Va morgon? Hur mycket är klockan? Åtta? Åh herregud.

Vi erbjuds en påse gröt, att dela på. Sån där frystorkad tillagad. De som är mest trötta tar några skedar. Jag med. Sen paddlar vi medströms, två och två. Det var så jävla tråkigt att jag funderade på att kissa på mig med flit, bara för att det skulle hända något. Somnade mitt i paddeltaget. Jag fryser, är uttråkad och less, men annars mår jag ok. Ja, förutom den där irriterande tröttheten. Jag ler. Skönt att slippa smärtan i axlarna.

Biter ihop. Men ändock ganska skönt att slippa ryggsäcken. Foto: Monika Wounder

Kurs i kamraträddning med kanot, hade dom tänkt sig nu. Jomen tjena. Är du sann eller? Jag surar och vägrar hoppa i vattnet, det är fan kallt. Jag har gjort kamraträddning massor med gånger tidigare. Så det så. Hoppa i vattnet själv då!

Vet inte vart vi är eller hur långt vi gick, men vi blev av med kanoterna och helt plötsligt är vi framme i Funäsdalen. Fyller på vatten i nåns trädgård. Klockan är typ fyra eller fem. På eftermiddagen.

Och nu ska vi tydligen klättra. Vi ska få gå en Via Ferrata Led, dvs en fast klätterled. Sånt som man brukar göra med barnen. Jag tänker på höghöjdsbanan hemmavid som barnen älskar och får ett leende på läpparna.

-Ni ska klättra leden med ryggsäckar. Om nån inte orkar får ni lösa det inom gruppen.

What? Va in i helvete. Nu helt plötsligt ska vi vara en jävla grupp? Nu när vi alla är dönickar. Ledarna behandlar oss normalt som nån slags scoutungar eller värnpliktiga grabbar. Men nu passar det. Helvete heller. Nähä ni, det går inte. Jag skiter i det här. Jag hoppar hellre över det än att nån annan måste bära min ryggsäck. Tårar av ilska och frustration stiger i ögonen. Det skulle vara helt oansvarigt att släppa upp oss med tung packning.

Ingen kommer dö. får jag som svar. Jo det kommer vi. Så bara för att du säger det, så kommer ingen dö? Nä, men vad skönt. Jamendåså. Jag skiter i det här.

-Vill du ha en resorb? Frågar en i gruppen. Jag nickar. Men va? Har du haft resorb hela tiden?

-Ja, det var ok. sa dom. Resorb fick man ha kvar.

-Men det är ju fan socker i den och salt och sånt.

Jag piggnar till av vätskan. Jag återfår besinningen. Jag är höjdrädd.

De mutar oss och säger att vi får en bra middag när vi kommer upp. En del hoppas nog. Men jag tror att vi kommer få grus.

Två ryggsäckar får lämnas kvar och min blir en av dom.

Alla andra ger sig på ledjävulen med ryggsäckarna på. Och jag är mest orolig för att nån kommer att ramla på mig med sin tunga ryggsäck. Skärp dig nu Chaly! Inte grina! Det här fixar du! Du kan ju för fan jogga upp….