Att fjällvandra med barn, sista biten.

Att vandra med barn (9, 10 och 14 år) som helst vill spela dator, en följetong. Fortsättning mot Kebnekaise. Innan myggen vaknar beger vi oss av mot fjällstationen. Undrar om de orkar gå dubbelt så långt idag som igår. Det bara måste gå.

Tidigare delar: del 1. del 2. del 3, del 4

-Kolla helikoptern, mamma!
-Ja, från fjällstation kan man flyga tillbaka.
-Jag tänker inte flyga nån helikopter.
-Ja asså man måste ju inte flyga helikopter, man kan också gå tillbaks.
-Va? Ska vi gå tillbaka också? Samma väg?
-Jo, om du inte vill flyga?
-Nä jag tänker inte flyga.
-Det finns båt också, då slipper man gå en bit av vägen.
-Båt? Ha! Glöm det.
-Nä jag vet att du inte gillar båtar, men jag tänkte ändå nämna det.
-Jag tänker vända nu.
-Va? Nä!
-Men vadå, om vi ändå ska gå tillbaka samma väg, känns det ju helt onödigt att gå ditåt överhuvudtaget. Vad ska vi ändå göra där? Jag kan vänta vid bilen.
-Men vi ska gå på Kebnekaise!
-Va? Nä! Det tänker jag inte!
-Men Sveriges högsta berg! Är inte det häftigt?
-Skulle inte tro det!
-Men du kan skryta i klassen, jag har bestigit tre berg i sommar: Städjan, Åre skutan och Kebnekaise.
Han log lite grann nu faktiskt.
-Nä jag tror det räcker med Städjan och Åre, jag behöver inte Kebnekaise också.
-Jodå, det behöver du! Tänk att vara högst upp på Sveriges topp! Jättecoolt ju!
-Men mamma, det är ju bara DU som tycker det!
-Nä det är en massa folk som tycker det, så det så.
-Det är det inte alls!
-Jo det är det faktiskt.
-Vem då? Nämn en!
-Pappa! Pappa tycker det! Eller hur Patrick?
-Men det är bara pinsamt om pappa tycker det.
-Alla dom här som går omkring här tycker ju det, annars hade dom ju inte gått omkring här väl?
-Men tror du jag bryr mig eller?
-Ja!
-Nä det gör jag inte!
-Ok, men vi ska ändå gå dit! Dom har säkert glass där!
-Men jag vill inte ha nån glass.
-Jag vill ha glass! Jag kan ta hans glass också! Säger lillasyster.
-Ok. Skönt. Patrick! Kan du ta och prata med din son?
-Det finns wifi på fjällstationen. Ropar Patrick.
-Ok! Jag följer med!
-Men åååå, va fan! Varför sa du så? Är det en bra motivator eller?
-Han går ju, klaga inte.

Inga mygg! Det blåser så alla mygg försvinner. Underbara känsla! Nä det här med mygg i fjällen är nog grymt överdrivet, det finns ju inga mygg här alls. 
Istället kommer det en sladdrig bro över ett jättehögt stup med vilt vatten under. Men den borde man väl kunna gå runt. Va går ni över allihopa??
-Kan man gå runt?
Det är bara jag och hunden kvar, alla andra har gått över.
-Ok Nikiita, nu går vi. Jag filmar. Ifall något händer så har dom en sista film av oss. Se så var inte rädd. Hunden drar glatt över bron.
Kameran gör mig distanserad. Rädslan blir hanterbar. Jag tittar på Patrick. Barnen märker inget. Det är varmt, inget konstigt att mamma kallsvettas.

-Åh! Dom har Fanta här mamma!
-Ja och en dusch!
-Va? Det var ju inte bra! (varför hatar barn att duscha egentligen?)
-Men vadå Fanta? Vi har tältat en natt liksom.
-Jamen, vadå dusch? Vi har tältat en natt liksom.
-Ok, du har rätt, vi tar ingen Fanta och ingen dusch.
-Men mamma!
-Kom vi måste kolla vart vi ska slå upp tältet.

Det är folk överallt. Det påminner mig om vandrarhemmen för backpackers i Australien eller nåt. Massa nationaliteter och alla har ryggsäck och bikini. Men alltså, varför tar man med sig bikini till fjällen? Folk sitter med öl och skrattar. De ser på kartor och planerar, stiftar nya bekantskaper och jämför utrustning. Vilket fint väder vi fick! Jag ligger och solar och njuter och slappar. Barnen springer ner till bäcken och badar. Vi ser dalen och två av de högsta topparna i Sverige. Det är helt overkligt vackert. Det är så idylliskt att jag nästan smäller av. Men vi får äta frystorkat ikväll igen. Middagen på fjällstationen är fullbokad. Skit också. Helikoptern försent att boka det skulle man gjort före kl nånting, vi är iaf för sent ute. Jag säger inget till barnen, de är nöjda sålänge med kanelknäcke och fanta.

-Åh vad vackert det är här!
-Men mamma, det säger du hela tiden.
-Men här är det ju verkligen jättevackert!
-Men precis sådär sa du ju där borta också.
-Men fattar du, vad bra du har det, som får uppleva nåt sånt här vackert?
-Tror du jag bryr mig?
-Fattar du vilken cool mamma du har som drar med dig på sånt här?
-Mamma, du är inte cool! Du är pinsam.
-Men ser du inte? Vad fint det är här!
-Ingen skillnad.
-Mot vad?
-Vad menar du?
-Du sa ingen skillnad och jag undrar skillnad mot vad?
-Det är INTE det.
-Ser du inte dom höga bergen?
-Nej, mamma, vi är i Sverige.
-Men åh, öppna dina ögon min gosse, för denna skönhet är det få som skådat!
-Men mamma, du är jättejättepinsam.
-Men titta dig bara omkring, snälla.
-Va?
-För min skull!
-Åh, vad du är jobbig. Jag tänker blunda nu, resten av vandringen, bara för att du är så jobbig.
-Jag tar lite kort då, så kan du se på dom sen.
-Mamma du är bara så jättejättejobbig!

Det är bara att inse: barnen skulle inte orka återvända från Kebnekaisetoppen. 2 mil på en dag skulle bli för långt. Stora killen skulle förstås fixa det, men de två små, de tror jag inte på. Vi får ta det nästa år. Sa vi. Ingen vart besviken. Förutom jag.

Vi blåste nästan bort på natten. Det kändes som om hela tältet skulle lyfta. Men det bästa var ju att vi valde tunna liggunderlag. Alltså inte ens 5 mm, nä vi tog 3 mm. De var skitbilliga. Och nu har jag märken efter grus och småsten längs med hela magen. Det var knappt att jag kunde lyfta huvudet ur gruset. Aj satan vad jag är gammal. Riktigt skitgammal. Vems idé var det att tälta egentligen? Alltså fan också. Ont överallt. Tur att det är vackert åtminstone.

Vi tar båten tillbaks. Eller jag och småbarnen och hunden gör det. Nu helt plötsligt ville den äldsta hellre gå.
Vi har ändå kommit till Kebnekaise fjällstation och vi har tältat. Det får man va nöjd med. Men ändå känns lite surt när man är så nära att inte gå uppför också. Speciellt när det vart så fint väder. Jaja, nästa år, då tar vi toppen. Nästa år!
Men så blev det ju inte. Klicka här för att komma till inlägg om min mans hjärtstopp.

Klicka här för att komma till fler vandringar med barnen: Camino de Santiago.