Det kändes ju inte som om jag var så jävla sämst, det var ju de andra som var så jävla duktiga.
Men när den tanken släpper, andningen har tagit tag i bröstet som om man hade astma, ja då gäller det att man är högt, högt, högt uppe på fjället så att det är långt hem, alldeles för långt för att vända tillbaks och ge upp.
Jag hade anmält mig till en topptur uppför Åreskutan, denna morgon, men pga extrem dimma springer vi i skidbacken och sommarleden och under liftarna och i knähög lera istället. Tjurruset släng dig i väggen. Leran rullar, fötterna glider och händerna sjunker ner djupt i mjuka myllan.
Inte tappa skorna, inte tappa skorna, inte tappa…fuck jag skulle knytit fast dom hårdare.
Alla nivåer, stod det på passbeskrivningen. Jo fast det betyder ju inte att alla nivåer dyker upp. Tex på min nivå (dvs botten): bara jag, ja och stackarn som skulle gå sist, så ingen skulle tappas bort i dimman.
-Jag är uppvuxen i Jämtland, så det här är hemma för mig, säger den ena tjejen bredvid mig.
En av killarna som springer skitfort är lite orolig för “Åre Extreme Challenge” . http://areextremechallenge.se/index.html
Jahapp, det är liksom inte jag. Alltså varken uppvuxen i fjällen eller orolig. Jag är bara jäkla svettig, blöt och lerig. Och lite sämst. Eller de andra var ju bättre.
Jag har ju precis börjat springa. Vad förväntar jag mig? Varför utsätter jag mig för det här?
Jag är bra. Jag kan, jag vill och jag gört. Simple as that.
Vilken känsla efteråt. Leriga, blöta, kalla kläder och skor och alla ombyteskläder ligger i bilen och nycklarna är hos vännen som kör en egen tur på fjället. Jag tror jag gråter en skvätt. Så jävla trött.
Nämen jag sitter väl i receptionen och väntar då och lyssnar på kommentarerna om hur smutsig jag är. Både en och fem gånger.
Men snart ett yogapass, inomhus. I myskläder.
