Telefonsamtal uppe på Åreskutan.
-Hej! Skulle linbanan inte gå nu vid kl 15?
-Nej, linbanan är inställd pga dåligt väder. Jaha, har ni gått upp….mmm…Hur gamla är barnen? … Ja, mmm, men då borde ni klara er ner. Det finns en blå led den är enklare än den ni kom. Ta den. Ring igen om det skulle vara några problem….. Nej vi kan inte skicka någon fjällräddning om ni inte är sjuka eller skadade..hm ja ok. Har ni kläder…mmm…Ja men då är ni ju förberedda. Ett alternativ är att vänta på att kabinbanan går igen, ja vid 11 i natt kommer den att gå, för då ska en massa cyklister upp och köra midnattsscykling i solen, från toppen. Det ska klarna upp till dess.
-Åh men varför sa du att vi hade regnkläder?
-Nä, vi får nog skylla oss själva om vi är klantiga och inte kollade upp om linbanan går eller inte.
-Men hur kan den inte gå om det är dåligt väder? Det är ju då folk vill åka linbana ju!!
-Nämen jag vet inte! Inga andra idioter går väl upp i dåligt väder…Jaha barn, vad vill ni göra? Gå ner igen eller vänta till kl 23 och åka kabinbanan?
-Vänta till kl 23 såklart.
Inne i vänthallen för kabinbanan var det torrt och varmt, den var öppen trots väder. Vi hade tagit av oss våra snöblöta regnkläder och ätit upp all matsäck. Jag förstår att ingen ville gå ut igen.
-Men det är 7,5h till kl 23.
-Ingen skillnad. Jag tänker inte gå ner.
Vi tog svarta leden upp, den efter Tottbacken. Det var den vägen jag kände till från Åre Extreme. Kanske inte den bästa leden för en trevlig dagsutflykt med barn. Det är lätt att vara efterklok. Men jag menar, när vi körde Åre Extreme, låg det ju två meter snö här, det gör det ju inte nu. Vafan gnäller alla för liksom. Verkar ju inte som dom kommer från min livmoder. Men jag säger inget.
Jag har kvar hemligt överlevnads-godis i fickan, det funkar på barnen. OM de får godis går de en bit. Förutom Junin. Så jag bär hunden och Patrick tar Juni på ryggen och efter några meter ser vi inte kabinbane-hallen längre och inte heller Sebastian. Han har villat bort sig i dimman. Vi ropar och ropar, jag släpper ner hunden och hon hittar honom. Han hade svängt åt fel håll vid markeringen.
-Gå inte så jäkla fort. Dimman är förrädisk.
Efter ett par hundra höjdmetrar ner ser jag handen framför ögonen igen och barnen behöver inte vara klistrade mot oss. Vi har lite utsikt och där ligger ju Easy-rider leden som jag cyklat dagen innan i solsken.
-Men mamma, det är ingen som bryr sig om att du åkte där igår.
-Nästa år kanske du och jag kan åka den? Den var jättehärlig!
-Skulle inte tro det, jag tänker aldrig mer åka till Åre.
-Jodå.
-Nejdå.
-Jo men Åre är jättepopulärt, både på vintern och på sommaren och ni älskar ju både skidor och cykel.
-MAMMA! NEEEEEEJ!
Det kändes tryggt att vi hade riktiga kläder, överdrag, regnskydd och bra skor.
Men hur ska vi klara riktiga fjällen? Imorgon bär det av mot Kiruna.
-Alltså jag känner att jag är nöjd med fjälläventyr. Vi åker hem imorgon, tycker jag. Säger Patrick.
-Nej, vi ska till Kiruna. Det har vi ju bestämt. Säger jag.
Läs hur det gick här.
Detta var förra året. År 2017 skulle vi återvända till Åre utan barn, lära oss att cykla downhill på riktigt, springa i de svarta lederna och testa vertikala kilometern upp till skutan. Så blev det inte. Men ändå, jag vågade till slut att ta med familjen upp i fjällen igen i år. Vi fick dock backa ett steg, eller fyra. Fortsättningen följer.
Om du inte har läst om min mans hjärtstopp hittar du alla inlägg här.
